14

Nördar i sig är ofta (beror här förstås på vad den speciella expertisen berör) ett fruktansvärt irriterande fenomen, tack och lov är de ofta enstöringar och man behöver därför inte stöta på dem särskilt ofta. Det finns dock en typ av nördar som inte följer den gamla mallen med tjockbågade glasögon och ärvda kläder, en sort som istället har skapat en vidrig subkultur kring sitt aspergerbetingade intresse. Ur subkulturen bildas grupper av nördar som drar runt och är alldeles för glada för sitt eget bästa. Nej, för vårt bästa. Jag ger blanka fan i deras tillvaro, uppriktigt sagt ser jag dem gärna döda.

Den här subkulturen är pervertering av de mest excentriska delarna av den nyjapanska kulturen. En kultur som genom mindervärdeskomplex utvecklats alldeles för snabbt för sitt eget bästa men där de i västerlandet märkbara delarna förhoppningsvis till största del är en exportvara och där dyrkan av det inskränker sig till den vanlige nörden, den spinkige och bleke eller den fete och perverse.

Vad inlägget behandlar är Japans kulturella exportvara nummer ett, teckningsformen anime/manga (jag orkar inte skilja och skriva ut dem vid varje tillfälle och kommer framöver enbart använda mig av “anime”, varför jag ens reserverar mig i den här parantesen är ett frågetecken för mig, jag vill inte ha respekt av några äckliga animeoffer) och den inhemska musiken, gärna på haltande engelska. Jag tänkte att jag inleder med de positiva sidorna. De är få, faktiskt inte fler än en, och kanske den allra extremaste delen av animen. Tentakler. Hentai är förstås minst lika vidrigt som otecknad (hah!) porr men just den här lustiga delen är grund till massa roliga skämt. Nåja, jag kan för tillfället endast erinra mig om ett tentakelskämt och det är pinsamt nog kopplat till ett datorspel. Det är ett spel i vilket du spelar som vampyr och det är i spelets sista del, Chinatown, du just har spöat skiten ur en japansk fiskdemon, Hengeiyokai , tillsammans med din japanska kompanjon som sökt hämnd efter att den mördat hennes familj eller liknande.

Demonen är slagen och begraven och allt som återstår är ett sista meningsutbyte med den japanska flickan. Det fina med det här spelet är att det bygger hyfsat mycket på dialog och även om dina dialogval kanske inte ger så skilda utslag är den välskriven. Hur som helst finns det här tre svarsalternativ varav ett är som följer:

“I bet you’re glad that thing didn’t have tentacles, huh?”

Jag har skrattat varje gång. Nog om det roliga nu. Tentakler väger inte närapå upp all skit animen har fört med sig.

Människor inom den här sfären är som nämnt något mer utåtriktade än din vanliga nörd, förmodligen till följd av den uppbackningen de har i och med det massiva intresset för det här österlandets avskräde. Sporrade av varandra bygger de upp både självförtroende och självkänsla, till allas vårt förtret, nog att anordna motbjudande sammankomster för alla av deras sort. Jag föreställer mig att det inte behöver dröja allt för många år innan de får möjlighet att hyra in prostituerade japaner att ikläda skoluniform och sälja under evenemanget. Helt otänkbart är det inte att liknande redan sker i samband med Cosplaytävlingen. Eftersom jag ännu inte haft äran att besöka Japan vet jag inte hur intresset för den här konststilen ser ut i ursprungslandet men det är anmärkningsvärt hur få av de östasiatiska invandrarna det är som bryr sig om skräpet. Att man utvecklar en antipati mot sitt ursprungsland är inget jag klandrar, fastän nyfikenheten lika gärna kunde tagit överhand undertrycks den av dreglande animeidioters antaganden om dig som person baserat på ditt utseende. Det kan även delvis vara så att det måste te sig jävligt avskräckande med massa fula svenska snorungar som med mycket kajal och annan skit försöker framställa sina ögon som österländska och pojkar som klär sig i blått och rosa glitter, kör syntetiska dreads i håret och gör allt för att se så cp ut som möjligt. Sorry, ni föddes fula och det är ingenting att göra åt det. Möjlig karriär: lagret i din lokala matbutik ritandes undermålig hentai som du sedan scannar in på din dator och lägger upp på ditt favoritforum med tio tusen västerlänningar som alla tror att den andre är japan.

Ovanstående leder oss osökt in på en annan intressant aspekt av nördarnas dyrkan, deras relation till kvinnan. Kvinna är kanske fel benämning, oftare rör det sig om regelrätta flickor i sinnet. Renhet och oskuld är vad som oftast utmärker dem själsligt, på utsidan är de en utslagen blomma färdig att tas i besittning av hundratals ivriga humlor. Hela animekulturen är skapad av män med en undertryckt sexualitet som nu äntligen fått ett medium att uttrycka den genom. Trots att anime i denna form är barntillåten har tecknarna på olika mer eller mindre subtila sätt gestaltat sina sexuella begär. Ett barn som faller och slår sig blottar hela ändan, vinden är den kjolbeprydda flickans värsta fiende (och voyeurens (dvs samtliga karaktärer och tittare) bäste vän) eller vid vissa tillfällen helt enkelt en u-ringning av gigantiska mått.

Nörden nöjer sig förstås inte med det här (som trots allt främst riktar sig till tittarna, även om de kanske också kan identifiera sig med huvudkaraktären) utan målar upp sitt eget drömscenario, med sig själv i huvudrollen. Det är den egentligen häftiga killen som gömmer sig bakom ett par fåniga glasögon, som slår ut i blom då han träffar oskulden (eventuellt har den, bokstavligen talat, redan stulits i en smutsig gränd eller av skolans coolingar bakom skolbyggnaden) med jättebomberna. Glasögonormen antar här en roll som riddaren i skinande rustning.

I vilket fall som helst förstår jag inte vad animens dragningskraft, det är, liksom andra teckningsstilar, ett helt värdelöst format för film och serier med målgrupper som är äldre än 9. Tecknaren kan man begripa, han hade antagligen aldrig fått möjlighet att förverkliga sina vridna fantasier i en spelfilm (den hade i sådana fall antagligen klassats som mjukporr och knappast åtnjutit ett lika stort erkännande som vissa animeserier kan få). Dessutom hör väl inte melonerna som avbildas i serierna till vanligheterna bland Japans (eller något annat land heller för den delen) faktiska kvinnor, tecknat ger större utrymme för fantasin.

Hur som helst måste det absolut bästa med de här enerverande nördarna var den besvikelse som ofrånkomligen kommer att möta dem om de faktiskt tar sig ända till Japan. Upptäckten att vanliga människor (som i grunden är ungefär desamma i alla länder) inte bryr sig det minsta om den vidriga animen, att de kanske inte tycker att det är så jävla fräscht med skoluniformer, att brudarna inte är horor som öppnar upp sig för första bästa svennenörd, att de lika gärna kunde stanna hemma och frotterat med sina svennekompisar, för nördar är lika fula i Japan som i Sverige. Att majoriteten av Japans invånare skulle garva ihjäl sig om en blond nörd försökte svänga sig med de få japanska uttryck (KAWAIIIIIIII DESU NO, gå och häng dig) han är förtrogen med. Att det allra bästa för mänskligheten vore om de drog till en skog långt borta från allt, startade ett kollektiv och i verklig mening levde i sin egen lilla värld, där alla japaner faktiskt använder peace-tecknet som hälsning.

Att en japans liv ett går som på en räls (eller jo, men knappast i positiv bemärkelse), ständig lycka och en oöverträffad glädje inför morgondagen. Att det sjuka beteende hos män som framhävs i anime men även olika publika evenemang inte är något värt att bejaka, kvinnor är inte dockor och den dag jag ser en ful nörd eller något annat gubbpatrask behandla någon som det åker denne i backen.

Att japaner förmodligen är det mest deprimerade jävla folket i världen, ett land där hundratals varje år dör eller tar livet av sig till följd av överarbete. Ett land där varje samhälleliga nytillskott dras till sin spets.

Det lustigaste är ändå att alla dessa nördar förbisett Japans största förtjänster, nämligen mycket av kulturens kompromisslösa uppgörelser med den alienation det egna landets utveckling skapat. Kanske är det helt enkelt för att de missanpassade idioterna som klär ut sig till låtsasninjor faktiskt tycker det borde vara helt okej att antasta kvinnor på tunnelbanan (och uppenbarligen får stöd av tingsrätten, fräscht). Utplåning förordar jag i vilket fall som helst.

Tanken var här att byta fokus till en annan gren av japannörderi, nämligen musikdelen. Det som främst skiljer de här två kategorierna är att musiklyssnarna försöker vara hippa, genom att spöka ut sig till androgyn oigenkänlighet (Tokio Hotel). Dessutom är tjejer bättre representerade här, i form av lolitor. Hur som helst är det som besvärar mig med dessa människor att de sväljer all musik där genrenamnet föregås av ett j. Det rimliga då du finner ett band vars musik faller dig i smaken är att leta reda på andra liknande artister, visst?

Så fungerar det inte här, det är oerhört vanligt att på t ex last.fm upptäcka att de liknande artisterna som föreslås när du hittat ett japanska, säg shoegazeband, inte har det minsta med den ganska svårtillgängliga genren, utan istället inskränker sig till de vanliga populärmusikartisterna som Ayumi Hamasaki, sunkiga Gackt eller Dir en grey. För när du är japannörd och har hört schyst shoegaze är det inte genren som är bra, det är japansk musik. J-rock, J-pop, dummare benämningar är svåra att hitta. Britpop har åtminstone ett visst sound med sig. Sökandet av musik för oss vanliga människor underlättas heller inte av att japansk musik på torrenttrackers som waffles.fm tilldelas helt egna kategorier och därför snabbt omintetgör poängen med att dela upp musik i genrer.

Jag hoppas innerligt att jag vid mina utlandsstudier slipper dessa människor, som kommer inbilla sig att vi har något band pga vår gemensamma härkomst. Glöm det, ditt förbannade kräk.

Den nedladdningsbara plattan nedan är det självklara soundtracket för alla high school-elever (det är väl dock en försvinnande liten mängd sådana som läser detta) och därmed världens bästa powerpop-skiva.

4 Out of 5 Doctors – 2nd Opinion

8:30, I was climbing the wall
9:30, she didn’t bother to call
10:30, I was pacing the floor
11:30, I did a knock on the door