11

Mmm, tusentals tjockisar i praktiskt taget inga kläder alls. Det kanske är ett statement, man ska kunna se ut precis som man vill utan att behöva ta skit. Men klart som fan att du blir utsatt om du klär dig som en jävla clown. De här bögarna, flatorna, transorna och vad mer det nu finns upphöjer sin sexualitet till ett för alla eftersträvansvärt tillstånd. Rabiat, religiöst eller subkulturellt? Vad jag vet är att gothare, synthare och what not åtminstone inte anordnar incestuösa parader och startar militanta aktionsgrupper (militans är förvisso oftast trevligt) för att bekräfta sig själva. Den småborgerliga homo- och miljötidningen Arbetaren har ett intressant reportage i sitt senaste nummer, Queerperspektiv utmanar vänstern. Arbetaren har talat med tre teoretiker, däribland Frida Darj. Om henne står det inte att finna några som helst antydningar på kommunistiska perspektiv utan allt hon har gjort verkar utgå från queer. Däribland ett (nedlagt?) nätverk, med det talande namnet Queer Underground. Modebegreppet förtryckssamverkan har bytt skepnad och går nu under namnet intersektionalitet, betydelsen är fortfarande densamma, alla förtryck hänger ihop. Queerrörelsen söker samarbete (kanske är mer passande att kalla agerandet för entrism) med den kommunistiska då den är ensam om sin subversiva potential. De här queerkvinnorna (ja, det är ju i princip uteslutande kvinnor som av någon anledning ser det manliga idealet som förmer och därav hänger sig det) anser att de borde få gå i SAC:s första maj-tåg bärandes banderoller med texter som ”Bekämpa heterosexismen”.

Frida tycker SAC är elaka och blir ledsen att ”andra delar inom vänstern” inte delar hennes perspektiv (jag har hört att nyliberalism är en hit om man gillar att läsa böcker och hitta på begrepp för omöjliga situationer). Jag tycker att SAC agerar helt rätt, inte fan borde punkarna få vandra omkring med ”Avskaffa NRJ!”-banderoller. Subkultur har ingenting med vänstern att göra, att utmåla rörelsen som en enhetlig kultur är förfrämligande. Däremot existerar såklart alla vanliga samhälleliga grupper också inom vänstern. Vore jag kommunfullmäktige hade jag gärna skänkt ett knullhus på So-Fo åt flatorna att praktisera sin relationsanarki i. Övre medelklassen är som rastlösa djur, fångade mitt emellan de som inte har råd att tänka mer än några dagar i sänder och de i överflöd, utan möjlighet att delta på någon av spelplanerna och fångade i barnslig leda hittar de på kul grejer som queer och relationsanarki.

Mongot Lisa Bjurwald som för en tid sen började dyka upp i DN har nu följt upp sina första texter på ett förtjänstfullt vis. I de tidigare har man mellan raderna kunnat uttyda en självgodhet som kan mäta sig med SvD-skribenten Per Gudmundsson. Hon har utmärkt sig genom att skriva om händelser och situationer som inte uppmärksammas i vanliga fall, hon upphöjer dem där till akuta problem för att, om fallet visar sig så allvarligt som hon påstått, kunna spä på sitt ego med vetskapen om att hon var först. Vilket politiskt läger hon tillhör är svårt att läsa sig till, hennes samarbeten har varierat från Expressen och Expo till Timbro, det mesta tyder på att vi har med en opportunist att göra. Tydligen väldigt mån om att peka ut prestigeskillnaden i var din text presenteras. Men det är bra att hon glädjs åt att sin priviligerade anställning, vore hon simpel bloggare hade hon antagligen inte stått pall för trycket.

I förrgår spelade jag skivor på Lasse i Parken, jag hade velat spela mer men tyvärr var det liveframträdanden, tre andra djs och därtill griniga grannar. Musiken verkade i alla fall uppskattas, åtminstone av kollegorna.

Musiklänk:

McCharty – Now Is The Time For An Iron Hand

Tillägg:

Jag råkade just utför det kanske bisarraste som någonsin hänt mig. Jag och två vänner skulle ut på en tattarklubb i Gamla Stan. Vi står i kön, vakten kollar leg på mina vänner och de släpps in. Jag tar upp mitt och ger honom det, han ber om att få söka igenom min väska. Jag säger ”okej” varpå jag öppnar den och villigt lyfter ut min jacka för att underlätta för honom. Därefter ger han klartecken men efter några sekunder undrar han plötsligt varför jag ”lät” sådär. ”Va?”, jag förstår givetvis inte ett skit och han ber mig ställa mig vid sidan om för att han vill prata med mig sen. Av någon okänd jävla anledning ville dvärgturken börja bråka med mig. Något jag såklart inte nappade på, för jag tror vi alla känner till konsekvenserna av att tjafsa med väktare.