12

Människan har en minst sagt cynisk syn på relationer och samlevnad. På vänner, förälskelser, arbetskamrater, skolkamrater, kvinnan i kassan på ICA och så vidare. Jag är inte något undantag men tycker ändå att jag försöker upprätthålla en viss ärlighet i mitt liv, andra tycks snarast bejaka sin relationscynism på ett ganska beklämmande vis. Besynnerligt nog ter det sig alltid som om den siste (dvs den vars förmätenhet ännu inte hunnit komma till uttryck, i vanlig godtrogen ordning förväntar man sig heller inget liknande, trots tidigare utgångar) man trodde något liknande ansvarar för det kyliga draget. Det är kanske vad som till vardags kallas pokerfejs.

Passande nog såg jag idag Female Prisoner #701: Scorpion, en film där huvudpersonen, gestaltad av Meiko Kaji, blir bedragen å det grövsta av mannen hon älskar. Hon vänder kärleken till hat, emedan det är enklare att uthärda ensam och kärleken ändå är dödsdömd, och beväpnar sig omedelbart i syfte att tillintetgöra sin älskade som sårat henne så. Det misslyckas och hon får en enkelbiljett till kåken. Inte för att det gjorde någon skillnad, rörelsefrihet är av obetydlig vikt när man inte har någonstans att bege sig. Ett fängelse skapas med samma enkelhet av dig själv, som när staten, kapitalisten eller vem som nu kan tänkas uppföra ett, brer murbruk över tegelstenar. Hon hänger hela sin fysiska tillvaro åt att få chansen att hämnas männen som genom sin samverkan har ödelagt hennes liv.

Vad som här är intressant är vad hon ska ta sig för när hon fått utlopp för de känslorna som hon ensam och med stort mod burit under en lång tid. Vad återstår när hennes enda återstående livskraft lämnat henne i form av ett dolkhugg?

En fullkomligt oförklarlig enkelhet att glömma och göra sig av med allt gammalt. En både skrämmande och löjeväckande syn på livet som möjliggör förmågan att genast sopa allt förgånget under mattan och fortsätta i vanliga manér. Varför alla ska ha så enkelt att lägga det förflutna bakom sig.

Är alla ord och handlingar bara en tillgjord fasad med syfte att hålla skenet uppe tills läget att slå till infinner sig?

Det är vanligt med uttalanden rörande vad den och den personen förtjänar, både gällande bestraffning för svinerier och lycka för tidigare utebliven lycka eller för att denne helt enkelt är jävligt reko. Oavsett om man anser det möjligt eller ej, att genom handlingar eller sitt vara förtjäna det sublima tillståndet lycka som de flesta eftersträvar, så måste det stå ganska klart att fördelningen här är lika slarvig som den av arbetets frukter.

I likhet med industrimagnaten ter sig vissa människors tur sakna motstycke. Kapitalistens nystartade företag blir en succé på orten och kan snabbt utvidga verksamheten till att omfatta större delen av hemlandet. Därefter verkar kloroformen kvickt och strax är halva jordklotet befläckat av hans produkt eller tjänst. Det stannar inte där, så fort marknaden börjar känna sin sedvanliga mättnadskänsla är det bara att modifiera produkten litet lätt för att tidigare kunder åter ska kunna bekosta herrens glidarliv.

När stenen väl är i rullning stannar den inte.

Människor av exakt ovanstående typ träffar man som vanlig, arbetande människa ytterst sällan på. En variation som däremot mer än gärna fånar runt sig i periferin av din vardag är de människor som redan i tidiga tonåren på något vis halkat in på ett lukrativt arbete som t ex fotograf eller professionellt äckel. De erhåller enorm social status genom att flänga runt på fåniga fester med folk som klär sig som dagisbarn (det ser med andra ord ut som om mamma köpt kläderna åt dem), knulla dästa brudar som inbillar sig vara något för att de läst Kafka och Dostojevskij, kan se ”långsam film” som 2001: A Space Odyssey och även stiliserat våld som Kill Bill (hallå, det är ju en kvinna i huvudrollen) och känna de anställda på American Apparel.

Killens egna image bygger på något liknande, fast i motsats till tjejerna han lägrar bygger hans filmsmak på att visa sig känslig istället för intellektuell. Garden State ska exempelvis vara en höjdare, deppig kille träffar en helcrazy brud som lyssnar på ”indie” (SHINS!!! och massa annat bra, hurra för Zach Braff och O.C.). Tillsammans, förutom att lyssna på god musik, hittar de på vansinnigt spexiga grejer, ibland pussas de. Så fint och romantiskt. Och precis en sådan plastig och problemfri tillvaro som killen själv för. Det kontrasteras med ett intresse för Quentin Tarantino, favoriten bland hans verk är förstås Pulp Fiction. En film som är så löjligt manlig att man som man inte kan ogilla den. Gällande Kill Bill är åsikten här att fotot är mycket bra men att tempot är för ojämnt och filmen en smula overklig.

Precis som Tarantino tar de människorna vissa inte helt tokiga saker och blandar ihop det till en enda stor, motbjudande sörja skit. För den patetiska ursäkten till verksamhet lyckas de på något vänster erhålla ett ytterst oförtjänt erkännande bland de som har något att säga till om.

Här följer den här gången en hel skiva som jag förväntar mig att samtliga läsare av inlägget laddar ner (annars kan ni gott dra härifrån):

The Sound – Shock of Daylight/Heads and Hearts

Ni kan förresten strunta i The Sound, Ken Stringfellow – Find Yourself Alone är bättre. Länken finns i namnet och man behöver inte ens ladda hem skiten utan kan lyssna direkt i webbläsaren, det kan väl inte vara för jävla mycket begärt att ni då ska ta er den tiden?

11

Mmm, tusentals tjockisar i praktiskt taget inga kläder alls. Det kanske är ett statement, man ska kunna se ut precis som man vill utan att behöva ta skit. Men klart som fan att du blir utsatt om du klär dig som en jävla clown. De här bögarna, flatorna, transorna och vad mer det nu finns upphöjer sin sexualitet till ett för alla eftersträvansvärt tillstånd. Rabiat, religiöst eller subkulturellt? Vad jag vet är att gothare, synthare och what not åtminstone inte anordnar incestuösa parader och startar militanta aktionsgrupper (militans är förvisso oftast trevligt) för att bekräfta sig själva. Den småborgerliga homo- och miljötidningen Arbetaren har ett intressant reportage i sitt senaste nummer, Queerperspektiv utmanar vänstern. Arbetaren har talat med tre teoretiker, däribland Frida Darj. Om henne står det inte att finna några som helst antydningar på kommunistiska perspektiv utan allt hon har gjort verkar utgå från queer. Däribland ett (nedlagt?) nätverk, med det talande namnet Queer Underground. Modebegreppet förtryckssamverkan har bytt skepnad och går nu under namnet intersektionalitet, betydelsen är fortfarande densamma, alla förtryck hänger ihop. Queerrörelsen söker samarbete (kanske är mer passande att kalla agerandet för entrism) med den kommunistiska då den är ensam om sin subversiva potential. De här queerkvinnorna (ja, det är ju i princip uteslutande kvinnor som av någon anledning ser det manliga idealet som förmer och därav hänger sig det) anser att de borde få gå i SAC:s första maj-tåg bärandes banderoller med texter som ”Bekämpa heterosexismen”.

Frida tycker SAC är elaka och blir ledsen att ”andra delar inom vänstern” inte delar hennes perspektiv (jag har hört att nyliberalism är en hit om man gillar att läsa böcker och hitta på begrepp för omöjliga situationer). Jag tycker att SAC agerar helt rätt, inte fan borde punkarna få vandra omkring med ”Avskaffa NRJ!”-banderoller. Subkultur har ingenting med vänstern att göra, att utmåla rörelsen som en enhetlig kultur är förfrämligande. Däremot existerar såklart alla vanliga samhälleliga grupper också inom vänstern. Vore jag kommunfullmäktige hade jag gärna skänkt ett knullhus på So-Fo åt flatorna att praktisera sin relationsanarki i. Övre medelklassen är som rastlösa djur, fångade mitt emellan de som inte har råd att tänka mer än några dagar i sänder och de i överflöd, utan möjlighet att delta på någon av spelplanerna och fångade i barnslig leda hittar de på kul grejer som queer och relationsanarki.

Mongot Lisa Bjurwald som för en tid sen började dyka upp i DN har nu följt upp sina första texter på ett förtjänstfullt vis. I de tidigare har man mellan raderna kunnat uttyda en självgodhet som kan mäta sig med SvD-skribenten Per Gudmundsson. Hon har utmärkt sig genom att skriva om händelser och situationer som inte uppmärksammas i vanliga fall, hon upphöjer dem där till akuta problem för att, om fallet visar sig så allvarligt som hon påstått, kunna spä på sitt ego med vetskapen om att hon var först. Vilket politiskt läger hon tillhör är svårt att läsa sig till, hennes samarbeten har varierat från Expressen och Expo till Timbro, det mesta tyder på att vi har med en opportunist att göra. Tydligen väldigt mån om att peka ut prestigeskillnaden i var din text presenteras. Men det är bra att hon glädjs åt att sin priviligerade anställning, vore hon simpel bloggare hade hon antagligen inte stått pall för trycket.

I förrgår spelade jag skivor på Lasse i Parken, jag hade velat spela mer men tyvärr var det liveframträdanden, tre andra djs och därtill griniga grannar. Musiken verkade i alla fall uppskattas, åtminstone av kollegorna.

Musiklänk:

McCharty – Now Is The Time For An Iron Hand

Tillägg:

Jag råkade just utför det kanske bisarraste som någonsin hänt mig. Jag och två vänner skulle ut på en tattarklubb i Gamla Stan. Vi står i kön, vakten kollar leg på mina vänner och de släpps in. Jag tar upp mitt och ger honom det, han ber om att få söka igenom min väska. Jag säger ”okej” varpå jag öppnar den och villigt lyfter ut min jacka för att underlätta för honom. Därefter ger han klartecken men efter några sekunder undrar han plötsligt varför jag ”lät” sådär. ”Va?”, jag förstår givetvis inte ett skit och han ber mig ställa mig vid sidan om för att han vill prata med mig sen. Av någon okänd jävla anledning ville dvärgturken börja bråka med mig. Något jag såklart inte nappade på, för jag tror vi alla känner till konsekvenserna av att tjafsa med väktare.