10

Två nätter i skärgården har bland annat lärt mig följande:

Det är ingen höjdare att leva som alkoholist i en småstad. Om du nödvändigtvis ska dricka varje dag bör du se till att det finns en kvinna åt alla. Det blir lätt en aning sorgligt när alla stammisar limmar på samma kvinna. Med enbart en kvinna blir det också särskilt jobbigt när den där avdankade aktiespekulanten drar förbi en kväll och tar med sig henne hem. Tack Klas Östergren.

Donald Trump har inte bara en konstig frisyr, han tjänar också pengar på att han tjänat pengar. Genom att skriva böcker om sin framgång och få det att låta som om även du kan nå samma höga höjder som herrn. Förutom en innehållslöshet i klass med olika filosofiska verk har Trump en jordnära stil, han benämner t ex en anställd som ”pangbrud!”, som förmodligen går hem hos vanligt folk.

Den sortens tjugofemåriga män som gärna spenderar sin semester med kanske camping i en småstad (ännu mindre än den de kommer från alltså) är fruktansvärda. Vinterhalvåret har spenderats med intensiv träning av bröst och biceps, meningen med sommaren är i deras ögon att visa upp resultatet av det. Vitt linne med liten hals som på ett förtjänstfullt vis framhäver nämnda slit. Sportiga solglasögon som indikerar att den här mannen, han är redo för allt och väldigt villig att bevisa det. Faktum är att han är så sugen att han i princip kunde haft ett schyst tryck, som berättar det, på sitt linne.
Om han själv inte är blond och onaturligt brun kan man räkna med att hans tjej är det. Det lustiga är att du aldrig ser dem sysselsatta, förmodligen misslyckas de med vad de ska företa sig innan man hinner märka något. Det är åtminstone vad man kan tänka om man vill slippa må dåligt över hur orättvist livet är.

Huxley har berättat för mig hur jobbigt det är att vara tänkande i ett lobotomerat samhället. Det är jävligt jobbigt. Ett medvetande och särskildhet som framjagar ensamhet och frustration över hur folk på allvar kan finna sig i den skiten de lever i, när man själv ser hur jävligt det egentligen är. Men är det verkligen så outhärdligt? Det kommer vi aldrig få veta. De är fullkomligt tillfreds och vi mår dåligt över… att de mår bra och vi inte gör det. Carpe diem!

Hur det känns när hjärnan smälter (så här).

Bay of Blood:

Blod: 5
Gore: 5
Charm: 6
Händelserikedom: 6

Contamination:

Blod: 7
Gore: 6
Charm: 8
Händelserikedom: 4

Länk:

The Bad Examples – Statue by the Phone

9

Inget bättre för mig än att posta en lista över de låtar jag förde med mig till Rip it up. Det ska dock sägas att jag inte hade möjlighet att lyssna på dem särskilt mycket då bandaren jag köpte för sjuhundra kronor vägrade fungera ordentligt. Tack för den Widegrens. Idioter.

1. Jim Basnight and the Moberlys – I Wanna Be Yours
2. The Goldbergs – Feel the Sun
3. Friends Again – State of Art
4. The Ronettes – Be My Baby
5. Dow Jones & the Industrials – Can’t Stand the Midwest
6. The Angels – Did You Hurt Somebody
7. The Romantics – What I Like About You
8. Real Kids – All Kindsa Girls
9. The Replacements – I’ll Buy
10. Happydeadmen – Ralph de Bricassart (utan den inledande samplingen)
11. 10cc – The Things We Do For Love
12. The Housemartins – Get Up Off Our Knees
13. The Barracudas – His Last Summer
14. Mary Wells – I Don’t Want To Take A Chance
15. Wipers – Mystery
16. The Nerves – When You Find Out
17. The Cost of Living – I Needed You
18. The Wannadies – Heaven
19. The Bad Examples – Statue by the Phone
20. Elvis Costello & the Attractions – Oliver’s Army
21. Marshall Crenshaw – Girls…
22. Outfield – Your Love
23. Adam Schmitt – Can’t Get You On My Mind
24. The Frank and Walters – Trainspotters
25. Buzz of Delight – In Summer
26. Rick Springfield – Carry Me Away
27. Outfield – It Should Have Been Me (ja, två låtar av samma band orkade verkligen inte välja)
28. Department S – I Want
29. Geto Boys – Another Nigger in the Morgue
30. Squeeze – It’s So Dirty
31. Joe Jackson – Steppin’ Out
32. Tommy Keene – When Our Vows Break
33. Titanic Love Affair – Where
34. The Desert Wolves – Passion in the Afternoon
35. Pop Art – Roommates
36. The Heats – Some Other Guy
37. Notorious B.I.G – Warning
38. Big Dish – European Rain
39. 4 Out of 5 Doctors – Waiting for Roxanne
40. Brenda Holloway – Starting the Hurt All Over Again
41. The Vapors – News At Ten
42. Bad Brains – She’s Calling You
43. Maximum Joy – Silent Street
44. Radioblue – Empty Sky
45. Sunnyboys – Alone With You
46. The Hit Parade – You Didn’t Love Me Then
47. The Ocean Blue – Ask Me Jon
48. The Chiffons – I Wonder Why
49. X-Ray Spex – I Am A Poseur
50. The Jazz Butcher – Bad Dream Lover
51. Home & Abroad – Big Red Bus
52. bIG fLAME – Where’s Our Carol
53. Reivers – Without My Sight
54. Tavares – The Mighty Power of Love
55. The Caretaker Race – You Always Hurt (The One You Kick)
56. The Opposition – She Said
57. Hanson Brothers – Honey, I’m Home
58. The Dylans – Love To
59. Ian Dury – Sex And Drugs And Rock n Roll
60. Sarandon – Massive Haircut
61. The Meteors – Psycho For Your Love
62. Mental As Anything – Live It Up
63. Buddy Holly – Not Fade Away
64. 20/20 – Out Of My Head
65. The dB’s – Ups and Downs
66. Frankie Valli – The Night
67. Spiral Staircase – I Love You More Today Than Yesterday
68. Collins & Collins – At the Top of the Stairs
69. Australian Crawl – Chinese Eyes
70. Bram Tchaikovsky – Stand and Delver
71. Bruset – Fjärde Riket
72. Cavedogs – Leave Me Alone
73. Danny Wilde – Restless
74. Diesel Park West – Bell of Hope
75. Donnie Iris – Back on the Streets
76. Flirtations – How Can You Tell Me
77. Holsapple-Stamey – I Want to Break Your Heart
78. House of Freaks – When the Hammer Came Down
79. Jack Lee – Breaking Into Your Heart
80. Jean-Paul Sartre Experience – Mothers
81. Jon Auer – Somehow Everything
82. Lambrettas – Beat Boys in the Jet Age
83. Liverpool Echo – You Know It Feels Right
84. Nick Gilder – I’ve Got Your Number
85. Nik Kershaw – Shame On You
86. Paul Chastain – Halo
87. Phil Seymour – Tear Up the Night
88. Philip Rambow – Fallen
89. Primitons – Seeing is Believing
90. Quincy – Don’t Knock On My Door
91. Robert Kirkland – Nothing To Fear
92. Sidewinders – Magazine
93. Slobobans Undergång – Örnen har landat
94. Supremes – This Old Heart Of Mine (Is Weak For You)
95. The Act – Too Late at 20
96. The Beckies – Can’t Be Alone
97. Bluebells – Cath
98. The Chesterfields – Kiss Me Stupid
99. The Cretones – Hanging On To No One
100. The Farmer’s Boys – I Built The World
101. The Froggies – Can’t Wait To Cheat Your Lover
102. The Jam – Walking In Heaven’s Sunshine
103. The Last – Failing Heart
104. The Now – I Wanna Go Steady With You
105. The Pinkess – Holding Me Tight
106. The Roulettes – Baby Don’t Let Go
107. Three Hits – It’s Raining Teardrops
108. Travolta Kids – Hon Älskar Honom

Måttligt spännande men jag har ingenting bättre för mig och kommer förmodligen vara utan internet under en tid.

Roligt är all entusiasm kring nya Batman-filmen. När sopan Heath Ledger sedan kolade fick den ytterligare oförtjänt uppmärksamhet och det har skjutit den till höjden på IMDb’s förvisso värdelösa lista. Ännu roligare är att scientologmiffot Katie Holmes hoppade av p g a för dålig lön. Det är verkligen ett jävla hån mot folk som sliter åtta timmar om dagen exklusive övertid varje år för enbart en spottstyver av de två miljoner dollar som erbjöds henne för rollen. Man kan förstås föreställa sig att hon har en hyfsat dyr livstil att uppehålla men det kan väl knappast vara möjligt att göra av med mer än fem miljoner kronor per år om man inte verkligen sätter sig för att göra just det.

Det allra allra bästa är att regissören i Maggie Gyllenhaal lyckades hitta en ersättare med ett nästintill identiskt utseende och samma vedervärdiga schimpans-öron. Det mest spännande med filmen är nog därför att försöka avgöra huruvida hon är en lika dålig skådespelare som hon är ful.

Nej, föregående stycke var inte det bästa. Det bästa är att filmen gör anspråk på att skildra ONDSKA.

MPAA: Rated PG-13 for intense sequences of violence and some menace.

Jag kan utifrån den meningen avgöra det som skildras i filmen ABSOLUT inte är ondska/grymhet som visas på bildskärmen. Jag menar, jösses vad stämningsfullt med gotiska miljöer… The Dark Knight tycks sätta en ny standard för den förstoppade och rosafluffiga Hollywood-filmen.

Det här är två vitt skilda exempel på ondska och grymhet:

Hellraiser

Men Behind the Sun

8

Den ”rikstäckande” musikjournalistiken är fortfarande lika trött och handlar mer om yta än innehåll. DN talar om indie i sina recensioner men har inte skrivit en endaste rad om Rip it up. Hur fan skulle det vara att skriva något intressant ibland? Det finns tillfällen då det inte är helt okej att maska. Vore inte ens särskilt svårt att skriva en sida om en tvådagarsfestival eller någonting annat spännande. Om nu DN kultur etc är så vänster hur kommer det sig då att de inte avviker en jävla centimeter från spåret som fitt-marknaden utstakat? Förvisso kanske det här med vänster enbart åsyftar litteraturrecensenterna och krönikörerna men det är fan ännu mer värdelöst med mongon som läser (eller är) Andreas Malm och spenderar varje jävla dag med att förfasa sig över klimathot över en kopp ekologiskt kaffe på något trendigt pisscafé i innerstan. Då läser jag till och med nästan hellre om nya fräscha Modest Mouse senaste spelning på Debaser.

Jag är alltså hemma från Rip it up och skitsur och trött på värdelösa människor och företeelser. Fint anordnad festival dock, all heder åt bokningar och förberedelser. Kul för festivalens framtoning att tjejerna på festivalen var betydligt snyggare i år än förra året. Anmärkningsvärt är också att indietjejer så ofta håller låg yttre kvalitet, medan killarna varit desto bättre lottade. Inte för att det är stör mig, tvärtom, jag slipper då irritera mig (det är i vanliga fall ett enormt problem för mig) på att snygga omdömeslösa tjejer går runt med skabbiga hipsters eller töntar med indiekomplex.

Annars vore det jävligt bekvämt om jag haft förmågan att ta det en aning lättare på saker och ting.

Låt:

The Shining Hour – Limits
The Shining Hour – Before You Know It

ursäkta språket.

7

Igår såg jag tre filmer: Contraband, Bad Taste och Ankle Biters.

Jag var förbannat besviken på Ankle Biters, att man lyckats sumpa en film med sådana förutsättningar. En stad terroriseras av ett gäng dvärgvampyrer. Dvärgvampyrer. Den innehöll knappt något blod, vilket trots underlaget inte brukar vara utmärkande för vampyrfilmer. Skittråkig jävla film i alla fall.

Blod: 2
Gore: 0
Charm: 3 (de var trots allt dvärgar)
Händelserikedom: 2

Contraband:

Blod: 5
Gore: 5
Charm: 4
Händelserikedom: 4

Tyvärr alldeles för händelsefattig, däremot stillas Fulci-fans hunger en aning mot slutet då hans vanliga goreelement dyker upp, trots den avvikande genren.

Kommentarer till Bad Taste är förstås överflödiga, jag är ingen ”Cineasten”. Ett jävla mongo som skriver kommentarer till filmer alla andra redan har sett och förkastat. Så här kul kan det se ut:

”The Shawshank Redemption (1994) sågs igår kväll, och jag har sett den en handfull gånger förut. Jag har till och med ägt den på dvd en gång i tiden. Och visst är det en superb film! Säger man något annat så blir man väl i det närmaste lynchad av filmvetare och filmtittare över hela spektrumet. Just nu innehar filmen plats nummer 2 bland IMDb:s topp 250 filmer. Över 335 000 personer har röstat på den. Är den så bra? Förtjänar den sådan uppmärksamhet och ett sådant bra betyg? Jag måste erkänna att jag är tveksam. Det är en mycket bra film, men det finns många filmer som är mycket bra. Själv skulle jag inte våga placera den som den näst bästa filmen någonsin – men det är ju förstås bara jag. Snuskigt bra är den, inte desto mindre.”

Jag har svårt att avgöra huruvida det är galet roligt eller djup tragiskt att varje kommentar går ut på att medelst olika adjektiv försöka övertyga sig själv om filmen i fråga verkligen förtjänar sitt betyg på IMDb. Det går helt i linje med liberalismens och borgerlighetens vedertagna smaklöshet men står i stark kontrast till deras intellektuella och kulturella anspråk. Jag kan skratta åt sådant en kort stund men leenden av det slaget bleknar snart när det går upp för mig att det är just den sortens filmer som prisas och uppmuntras.

Cineasten är alltså inte bara kulturellt efterbliven (vilket kan vara okej så länge man inte utger sig för att vara något annat) utan även nyliberal. Det ska därmed sägas att jag har full förståelse för han och hans gelikar. Som bekant handlar nyliberalism uteslutande om självbekräftelse, en enkel analys skulle säga att de saknade vänner på lågstadiet. Förmodligen till följd av lättare autism/asperger. Hämnd på världen tar de ut genom att läsa kopiösa mängder meninglös text av andra autister för att därefter vara tillräckligt akademisk för att driva diskussionspartnern på flykt. Tvärtemot alla historiska erfarenheter säger de att grunden till utveckling är diskussion och för fram de teser husgurun (vare sig namnet är von Mises, Rand, Norberg eller vad alla andra liberala kvacksalvare kallar sig) diktade ner under sina glada levnadsår på pojkrummet. Om vi ska likna liberalismen vid någonting annat än nazism kommer den antagligen närmast scientologin, om det nu inte vore för att liberalismens utformare faktiskt har trott vad de skrivit.

Min förståelse består alltså i att liberalens liv inte innefattar vår begreppsverklighet. Att uppskatta det storslagna och stympade som Hollywood bjuder på blir mycket enklare när man inte har den karga verklighet en vanlig människas tillvaro utgör att ställa mot miljardfilmens realitet.

Jag tänker fortsätta att se mina grovhuggna gorefilmer, det är då jag mår som bäst, när mina levnadsförhållandens innersta äckel blottas.

The Sound – Temperature Drop

6

Det ter sig allt otroligare att någonsin falla för en tjej utan östasiatiskt påbrå när det nu är dags för vårat fjärde tillfälle. Förälskelsen slår ständigt omedelbart, därför är den också okontrollerbar och vad den här gömda preferensen egentligen beror på är för mig oklart. Det kanske också verkar besvärligt för den som bor i Sverige, som ju inte är ett ursprungsland för berörda folk, men oavsett känslors nyck känns det bra att ha någon sorts standard för att slippa falla i det träsk som så många ofta väljer bada i. Därmed ej sagt att det råder fullkomlig avsaknad på tilldragande västerlänningar, brunetter spelar i en frisk liga och mellanösterns urval har en hel del kvalitet att bjuda på.

Jag är hyggligt säker på att det har slagit igen. Blott en vindpust har i vanlig ordning sänkt det spruckna och mörkna konstruktion som jag utgör. Utgången är förstås ännu oviss men pessimisten i mig ser inte mycket hopp. Som vanligt kan man förvänta sig att den meninglöse, olidligt passionerade fånen som dväljs i oss strax gör entré. Det som tvingar mig slå järnband kring handlederna och sy igen käften med ståltråd för att inte dränka de möjliga tillstymmelser till känslor som skulle kunna finnas eller småningom väckas hos motparten.

Det krävs oerhörd självdisciplin för att inte fullkomligt falla hän åt lidelsen och förgås som en hungrande utan mat i det vakuum som uppstår i hennes frånvaro. Att kunna fungera någorlunda i vanliga situationer och inte oupphörlig kräva hennes uppmärksamhet. Det är ett grymt spel som tvingar oss att hålla tillbaka känslor av den magnituden.

Själsliga bekännelser som det här inlägget är fyllda av plågsamma mängder ambivalens inför flertalet saker, konsekvenser av öppnandet, till vilken gräns man kan ta uppmärksamhetssökandet och om den uppmärksamheten ens är önskvärd. Nu är det i varje fall snart gjort och kommer åtminstone till en början verka lättande för att sen framstå som tämligen meningslöst, jag kommer undra över vad jag egentligen ville få ut med inlägget. Hursom..

Jag har många gånger berättat historien om min första kärlek, trots det väljer jag att återigen göra det. Jag tycker om den, naiv och försynt.

Det var första klass, fritids hade öppet två veckor innan skolan skulle börja. Tanken var att lära känna de andra barnen. Jag var med redan från första dagen, umgicks med min bästa vän Robin, lekte bekymmerslöst. När jag och mamma så kom in till fritids följande vecka fanns där någon ny, en flicka utöver det vanliga kunde jag genast fastslå. Kvicktänkt som jag är inledde jag en genial manöver för att fånga hennes uppmärksamhet, jag grep tag i min mamma som för att utmana henne på brottning. Dessvärre reagerade hon inte som jag hoppats utan var förvånad och undrade vad jag sysslade med, hon kunde inte förstå att jag just funnit världens sötaste sjuåring.

Dagarna gick och småningom blev vi vänner. Jag, Robin och Gena (ibland i sällskap av Sandra, om jag minns rätt) var ute i solen, spelade basket och lekte brottning på stången. Anspråkslös beundran fyllde mig vid åsynen av den nätta ljusgula klänningen mot hennes gyllene hud. Hon, en påfågel i all sin prakt. Robin, en rovgirig och samvetslös hök med erövring på kartan. Jag, den stillsamt avvaktande skatan som väntar på ett tillfälle att handla utan att verka påträngande.

Som föregående stycke kanske förtäljer utmärkte sig Robin redan på den här tiden genom sin typiska fotbollskille-karaktär. Allt vad han tog sig för lyckades, och att ta för sig när utgången är nästintill säker är ingen konst. Tjockt blont hår i en pojkbandsfrisyr. Det spelade heller ingen roll ifall han verkligen var bäst, folk var redan inställda på det och således gjorde de honom bäst.

Jag anförtrodde Robin det som till slut utvecklats till kärlek. Han lovade dyrt och heligt att aldrig berätta det för någon, i synnerhet inte Gena. Tid gick, så som den brukar, och en dag var det vi tre som på eftermiddagen lekte ”brottning på stången”. Minnet sviker mig, jag är osäker på vem det var som vann över vem men det rimliga är att jag var den besegrade, eftersom Robin givetvis var långt mycket starkare än jag någonsin var. Det tycks ha stigit honom åt huvudet, han önskade förnedra mig ytterligare och ville själv greppa efter stjärnorna.

”***** är kär i dig!!”

Jaha… Så var det med det. Konflikträdd var jag inte och följaktligen konfronterade jag vid ett senare tillfälle min bästa vän med det inträffade. Jag frågade mig varför han gjorde så och sade att det inte var okej. Hans undflyende svar var att han också förkunnade sin egen kärlek till henne. Ja, vilken tröst va?

Det var sviket förtroende, det handlade inte om min barnsliga finkänslighet, min önskan var och är att i en ömsesidig överrenskommelse kunna föra över en gnutta av vad som tynger till någon annan att bära.

Gena och Sandra drog sedermera med sig Robin in på ett rum där de båda frågade chans på honom, utan minsta tvekan valde han Gena och förklarade för den indignerade Sandra att hon åtminstone var snäll. Ja, kära du, det kommer man långt på har jag hört.

Min kärlek bestod, deras kom och gick under resterande lågstadietid.

10cc – The Things We Do For Love