3

Sittandes på tunnelbanan identifierade jag en förändrig som skett hos mig under det senaste halvåret. Från att hellre umgås i grupp till att nu föredra sammankomster enbart mellan två personer. Det gäller förstås inte alla, många gånger är det bekvämare att ingå i en grupp, mycket för att jag kanhända inte delar tillräckligt mycket med vissa för att kunna umgås på tu man hand med dem.

Tidigare föredrog jag alltså möjligheten att närhelst kunna dra sig undan och iaktta de sociala skeendena. Att sjunka tillbaka och inte behöva anstränga sig, kanske komma med enstaka instick när det passar mig.

På sistone har jag dock upptäckt att stora sociala grupper inte passar mig då jag lätt hamnar i skymundan, gissningsvis på grund av ödmjukhet och en strävan efter bekräftelse. Jag känner numera ett stort behov av uppmärksamhet och föredrar därav mindre träffar, där du är två och allting enbart koncentreras till dig och den andra parten.

Som idag då jag besökte icke nämnd klubb, vilken det var är irrelevant för sammanhanget eftersom resultatet ändå är detsamma, och genast, för andra veckan i rad där, hamnade i just den sitsen jag fruktade. De jag kom dit med var just de personer jag ville samtala och umgås med, emedan de hade flera andra bekantskaper på stället som de uppenbarligen gärna talade med. Det slutade då förstås med att jag stod som ett fån mellan de olika grupperna och inväntade en konversation som aldrig infann sig.

Nu har jag inte lust att skriva mer utan hoppar direkt till låten, som berör det ämne som är mig mest angeläget. Till en början var tanken att välja ut någon av The Outfields hitlåtar, Your Love eller For You, men det slutade i någonting helt annat, nämligen:

Another Sunny Day – I Don\’t Suppose I\’ll Get A Second Chance

Som i all sin enkelhet beskriver det förhållande vi har till förälskelsen och kärleken, att den borde vara mig förunnad och endast mig.

2

Stockholms nuvarande klubbkultur gör mig verkligen illamående. Jag har i ett halvårs tid utan lycka försökt finna den perfekta platsen att bredda stadens uteliv. Street hade förmodligen varit det ideella, om det inte vore för deras kyska öppettider. Inte nog med att Stockholms alla klubbplatser bjuder på värdelös musik som man som klubbarrangör knappast vill förknippas med, de serverar i nio fall av tio öl som inte är drickbar före kl 01 på natten. Street är det lysande undantaget i det mörkret som beslöjar landet, dessvärre döljs det i ovan nämnda öppettider.

Jag är för tillfället i korrespondens med Skyddsrummet vid Söder Mälarstrand, där magasinet Novell höll sin releasefest. Av den tillställningen att döma äger de inget fullständigt tillstånd och de krävs därför att man håller en så kallad sluten fest, alltså inbjudningar/lista. Det fina med det är att det tycks öppna för egna val av alkoholutbudet…

Länk:

The Nerves – When You Find Out

1 – En ny bekantskap

Jag iddes inte tvätta idag och lyckades missa min tandläkartid, de två krockade tydligen. Eftermiddagen spenderades istället på café. Tanken var att i godan ro slå sig ner med kaffe och cigaretter för att författa en eller två låttexter, planerna fick dock läggas åt sidan för tillfället då Miriam med vänner just också anlänt till stället, jag anslöt mig därför till deras syjuntebetonade bord.

Det var en trevlig vänding, jag har trånat efter mänskligt sällskap den senaste tiden. Kanske inte av den naturen, men det är i vilket fall som helst ovidkommande för det här inlägget.

På vägen hem från fiket inhandlade jag ingredienser till kvällens måltid, Myror som klättrar i träd:

Jag råkade lägga i nudlarna efter kryddningen men förhoppningsvis är skillnaden inte mer än kosmetisk, rätten ska egentligen ha en gyllenbrun färg.

Det här inlägget ska inte ses som representativt för bloggen, utan fungerar enbart som utfyllnad.

Länk:

Jean-Paul Sartre Experience – Mothers