18 – Titel ej klar 1

Det finns synes inga större svårigheter att finna det eftersökta samlaget, inte för gemene man det vill säga. Jag har samma svårigheter som när jag söker jobb, då man fullt ut tvingas kompromissa och bända sig själv, att lämna sin själ vid dörren när man stiger in.

Det är omöjligt att plötsligt, oavsett syfte, överge hela sitt gångna liv. Alla hittillsvarande erfarenheter som lett till det du är. Vad ”one-night stand” (och övriga strikt sexuella gemenskaper, fast då i en lindrigare form) grundar sig i är just detta, en överenskommelse som tär på ett redan törnat vara. Ett kortsiktigt fördelaktigt kontrakt som utmynnar i att inblandade sliter sönder varandras kroppar, lägger beslag på varsin bit och därefter dumpar den i närmaste papperskorg.

Beteendet är i slutändan inte mycket annorlunda från mer erkänd ångestdämpning som exempelvis att skära sig för att under en kort period byta det psykiskt mot fysiskt. Om man istället släppte begränsningar och förvrängningar funnes så mycket att vinna. Möjligen är det konstanta självplågeriet endast del i sökandet efter sammansmältningen. En metod att uthärda vardagen och som sådan fullkomligt förståelig.

Följden av detta är ett fortgående själsligt nedbrytande och ett förringande av dig själv och dina egna kvaliteter. Det är en i slutändan fruktansvärd process, destruktiv och illojal gentemot ditt förflutna. Utekvällens sociala bit begränsas till kropparnas sammankomst, och bortstötande. Ett slags förödelsens gemenskap, kroppar som förenas i en ångestdämpande ritual där den psykiska smärtan utbyts mot någonting fysiskt för att glömma, härda ut.

Självkänsla offras för den omedelbara rushen av förhöjt självförtroende. Raserandet av självkänslan leder till ett kritiskt tillstånd, att återuppbygga denna är i stort sett lönlöst.

17 – Nackspärr

Svenska Dagbladet, känt för sin goda vilja att anställa mentalt handikappade (synd att deras politiska inställning inte delar den generositeten), bjuder alltid på ledare helt i linje med sina medarbetares intellekt. Jag hade redan bestämt mig för ett ämne att skriva om när jag spanade in svd.se och fann en ledare som behandlade mitt tilltänkta ämne. Precis som vanligt, litet roande och väldigt irriterande att idioti i klass med det har möjlighet att exponeras för ett helt lands befolkning.

Till att börja med är skolan, liksom världen den existerar i, inte till för oss som utgör den. Den är, om i grunden så utvecklad, till att förse framtida arbetsköpare med ny arbetskraft. Din och min skolgång är därför dömd att vara enformig och pisstråkig.

Hjärndöda borgarkräket P J Anders Linder på SvD skriver följande:

”Vilken uppiggande sensommarnyhet, tänker jag. Med tanke på studiefliten i Asien och Amerika kan det inte skada att fler svenska ungdomar får riktig topputbildning.”

I just den här diskussionen blir det väldigt tydligt hur politik enbart är ställningskrig om korkade principer. Och ett arbete, där man som vanligt gör vad som förväntas av en.
Varför i helvete skulle friskola garantera bättre utbildning? Vad Linder anser vara en god utbildning stämmer nog inte överens med min egen uppfattning. Jag föreställer mig att han är tämligen nöjd med dagens skola, med undantag av att den inte är riktigt tillräckligt fri (på så vis att vem som helst borde få starta en egen skola, inte att ungdomarna ska få ränna runt som de vill i klassrummen).

Nu har jag förvisso fuskat, jag har redan läst igenom hans text en två-tre gånger men redan i nästa mening uppenbarar sig tydligt hans syn på utbildning och kunskap.

För mitt inre öga ser jag elever med historieböcker under ena armen och mattekompendier under den andra tåga fram genom kritdamm till nästa lektion.

Ja jävlar, tänk så vackert. Tjugo gymnasieungdomar som alla kan läsa innantill ur de noggrant utvalda läroböckerna och tänka självständigt (inom ramarna för vad som ”är rimligt”). Det fortsätter med några retoriska frågar, varav två anspelar på den så kallade flumskolan. Förr i tiden var det mycket bättre, tyst i klassrummen och under rasterna rang klackar mot marmor högre än elevernas tal. Blind för faktumet att skolan är så förbannat tråkig att knappast en jävel vill spendera sina bästa år inlåst där.

Det är löjligt enkelt för liberalerna att hävda objektivitetens överlägsenhet och nödvändighet när vi rör oss i deras hegemoni och det därmed är just de som har tolkningsföreträde. En problematik uppenbarar sig för de elever som kanske lärt sig vara en aning för kritisk, alltså även mot den förment objektiva kunskapen som ska förmedlas av skolan. Undervisningen bedrivs utifrån de premisser existensen av ett betygssystem sätter. Kunskap i sig är inte i centrum, ej heller är dina intressen som elev av betydelse. Det är under grundskoletiden ett medvetande i dess rätta bemärkelse börjar gro och entusiasm för särskilda frågor, företeelser, objekt och så vidare, väcks.

I samband med detta att jag började använda min fritid till annat än regelrätta lekar tappade skolan alla lockelser den tidigare utövat på mig. De flesta ämnena vi läste saknade helt dragningskraft och jag kunde inte förstå varför jag tvingades läsa dem. Förmågan att ta till sig kunskap är inte på topp när kroppen är fylld av motvilja. Jag var dock hela tiden förvissad om att jag skulle komma att intressera mig för sådant som fysik och biologi (men då i mer raffinerade former) vid spridda tillfällen i framtiden. Vad som nu stjälper mig är den uppbyggnad att all bildning ska utgå från skolan, det är således svårt för mig att upptäcka de rätta böckerna när jag vill studera astronomi eller liknande, i och med min begränsade bevandring inom ämnet.

Detta är tyvärr en kompetens som också gymnasielärare saknar, deras bildning är för ytlig eftersom den är anpassad för en väldigt begränsad utlärning (det vore inte tidsmässigt eller ekonomiskt effektivt med längre utbildningar än vad som krävs för att överföra kunskaperna till blivande elever). Skolan är lika automatiserad som arbetslivet och har samma snäva ramar för personlig utveckling och kreativitet. Om man sedan betraktar att en öppnare skola skulle ge den hisnande möjligheten för elever att läsa upp emot hundra böcker varje skolår, då ter sig dagens system ganska förstelnat och korkat.

Vad skolan borde vara är ett centrum för underlättande, den ska bland annat lära ut är studiemetoder och upplägg för studiecirklar. Frivillighet och valmöjligheter ska främja din utveckling. Den kan inte vara en maktapparatur för att tillfredställa någon annans behov, som är helt frikopplade från vår vetgirighet och stolhet. Som påpekats, bland annat av sociologen Richard Sennett, mår och fungerar vi sämre när våra intressen och talanger inte uppmuntras. Dagens hämmande strukturer bryter ned och cementerar fast de tappade bitarna i ett grått kvarter identiskt med både det förra och nästa.

Att skolan är yrkesförberedande sticks inte under stol med, att din skola för ett nära samarbete med det eller det företaget framställs alltid i gott ljus. Därpå följs djärva påståenden om det yrkeförberedandes och bildningens sammanflätande som utmynnar i att arbete är och ska vara ditt liv. Säkert är att vi som faktiskt arbetar eller läser för att senare arbeta inte har någon större lust med det.  När inte heller fritiden kan skänka någon egentlig tillfredställelse blir livet ett misslyckande.

Livet faller in i rutiner och det är endast under transportsträckan mellan skola och fritid som hjärnan tillåts tänka klart. Ju närmare målet (självvalt eller ej) man kommer desto mer går tankarna bort i dimman och slutligen finns inte längre något av värde att hämta ur dig. Du köper en kopp kaffe och tänder en cigarett, vill rymma in i huvudet men är fastnaglad i verkligheten.

16 – Döden som medikament

(det blir sällan som man tänkt sig, därav den aningen missvisande rubriken och inledningen)

Döden är alltid den sista utvägen, resan till ingenting. Mishima sätter emellertid ära i valet (som ett vittnande om karaktär), den beslutsamhet som krävs, att det finns ting högre än den enskilda människan och cementeringen av nuet. Hans självmord är inte kommet av ohälsa, det är ett aktivt val, med vetskapen att döden är oundviklig, i ett läge där livet inte har mer att erbjuda. Att vägra förlika sig med ett livets egenvärde.

Reiko did not linger. When she thought how the pain which had previously opened such a gulf between herself and her dying husband was now to become a part of her own experience, she saw before her only the joy of herself entering a realm her husband had aldready made his own.

Döden ses hos de flesta som någonting otänkbart, det är mörkt och främmande. Deprimerade gör grundliga (nåja, med den svärtan blir dragen som målar upp de olika sidorna minst sagt svepande) överväganden huruvida döden kan vara ett alternativ. Båda valmöjligheterna är rena chansningar. Ett fullständigt liv med enstaka ljusglimtar som kan håller hoppet uppe men där depressionen är lika vanlig och ständigt återkommande som en förkylning. Plågad av att jämt tvingas hålla skenet uppe trots ett mörker som sedan länge släckt ljuset är det svårt att lyckas stanna på en arbetsplats under en längre period. Frågan är hur man ska klara sig utan jobb när samhället inte likställer psykisk sjukdom med fysisk. Du förväntas skämta med alla andra på rasterna, hälsa på kunder, skina som solen och kanske supa under helgen, trots att det bästa som kan komma från drickande är HIV/aids.

Om man vill kan man istället gå till en läkare och få en medicin, som litet cyniskt benämns som ”stämningshöjande”, mot tokigheterna i ditt huvud. Har du tur fungerar den bra och du kan ta dina två tabletter varje morgon resten av ditt liv. Det medför en oberäknelig merkostnad som kan stjälpa en ostadig ekonomi eftersom du till skillnad från fysiskt handikappade inte har rätt till någon ersättning för den vånda samhället har skapat dig. Fungerar inte detta väljer att ge en psykolog möjligheten att bearbeta dig, ditt nu eller ditt förgångna. Men precis som socialdemokratins försök att bearbeta kapitalismen är det fruktlöst när de underliggande strukturerna som medför dina problem inte ruckas på, det blir inte mer än en kortsiktig lindring.

Ditt liv blir ett konstant undflyende och det är levnadsångest du plågas av istället för dödsångest. Döden kan inte komma fort nog. Någonting underliggande finns emellertid kvar, du vågar inte närma dig relationer och människor i alltför stor utsträckning (din erfarenhet av livet förtäljer en avskräckande bekantskap med sådant, besvikelser och svek alltid närvarande), ett hopp om att till slut få allt på det eftertraktade brädet. Det är vad som håller oss vid liv när det paradoxalt nog kväver oss.

Med värme erinrar man sig om de första berusningarnas töcken och den oskattbara glädje som då infann sig, idag utbytt mot en känsla av tvång och alltid med ett snöpligt slut. När alkoholen slutligen kopplat greppet om dig och du vant dig vid dess värme slänger den av dig kappan, trasar sönder plaggen därunder och blottar och förstärker alla dina våndor. Gör din tid under berusning värre än de nyktra veckodagarna och hoppet om en ”lyckad fylla”, om att finna något nytt, leder dig vidare i en evig dimman.

En dimma som ofta kan vara lika närvarande i ditt vanliga känsloliv. Med vilken plågsam lätthet kan inte lusten försvinna när du äntligen lyckats erhålla det du trånat efter så länge? Som barn hände det många gånger att du råkade i bråk med kamrater om en särskild leksak, varpå du efter en stunds tjafs lyckas vinna saken, men segerns sötma uteblir och istället fylls du av ånger och en motvilja att acceptera förloppet. Varför leker känslorna så med dig? Vad är meningen med dessa oväntade helomvändningar? Ena sekunden hade du kämpat till din död för att i nästa upptäcka hur fruktansvärt det bränner mot din hud.

När hjärta och hjärna resonerar är inte jag inbjuden att delta. Det är oerhört fräckt i och med att det är jag som är tvungen att utstå konsekvenserna av deras bollande. Det är tydligt att de inte kommit fram till någonting, är det faktiskt förvirrad de med? Deras svar kanske är alldeles för komplext för att jag ska kunna verkställa det. De kanske lider av dödsångest, de kanske jävlas med mig i syfte att skynda på dödsdagen. De vill slippa lida och för det måste jag lida.

Med lite inspiration från Posies:

Einstein’s Sister – Learning Curves

15 – Politiken som knullförmedlare

Jag gör inte avbön för något men jag hyser enormt förakt för den här företeelsen och ifrågasätter politiska organisationers funktion, kanske egentligen inte på dessa grunder men det gör detsamma. Inlägget rör sig mest om små organisationer, i folkmun benämnde med ord som extremism, ytterlighet och så vidare, eftersom liberaler ändå inte idkar något socialt umgänge.

Dessa organisationer befolkas antingen av folk som har det rätt illa ställt eller folk som har det för bra. Den första kategorin mår, som folk överlag, skit och gör vardagen uthärdlig genom att knulla, knulla, knulla, supa. Det kan vara kul men tomrummet de söker fylla ekar klarare än någonsin och det sexuella umgänget blir en rutin precis som arbetet eller supandet. Den andra kategorin är förmögna kräk som rätt och slätt är uttråkade eller har tappat gnistan och behöver göra något kul. Dem skiter jag fullständigt i.

Vad jag vänder mig mot är när frustrationen krossar hjärtan istället för skyltfönster. De ligger samvets- och tankelöst runt inom sina respektive organisationer, kärlek förekommer aldrig. Kvinnor/Flickor är förstås underrepresenterade och uppståndelsen är stor (så till vida att det inte rör sig om världens rugguggla) när en ny av den sorten kommer till klubben. Genast börjar de hungriga gamarna smida planer medan de hälsar den nyankomna välkommen. Att anfalla i grupp är det inte frågan om, här måste varje individ agera självständigt. Inget negativt i det dock, på det viset kan knullandet bli en tävling också. Tävlingen är en bra krydda, tycker grabbarna. Jag tycker att de kunde skaffa sig ett liv (jag har inga illusioner om att det i dagens läge går att föra ett fullvärdigt liv) utanför sin politiska engagemang.

Det är nämligen så att dessa människor uteslutande rör sig i kretsar bestämda av sin politiska ståndpunkt. Att resultatet då blir minst sagt incestuöst är att räkna med. Försöker man sammanföra dem med andra människor kommer de sumpa den chansen med att diskutera senaste aktionen de genomförde med samma folk de redan har måndags-, onsdags- eller söndagsmöten med. Är de inte intresserade av människor? Jag har själv försökt mig på att blanda mina bekantskapskretsar och då ibland inkludera dessa personer, med ovanstående resultat. Idag ångrar jag mig fruktansvärt mycket att jag någonsin umgåtts med dem utanför mötet eller demonstrationen. De flesta normala vänner förkastar snabbt de självupptagna tendenser som uppvisas av aktivisterna men vissa börjar sakteliga röra sig i periferin av gruppen och snart är de utom ens kontroll. Att därefter tvingas till en hjälplös åskådarplats är förskräckligt, du står och ser på medan dina kära dras ner i smutsen och långsamt töms på liv och vad som gjorde dem fängslande när du lärde känna dem.

Många känner sig tvungna eller fortsätter umgänget i brist på bättre om alternativet är hemmasittande. Frågan är dock om inte båda dessa sysselsättningar är lika innehållslösa.

Jag kunde inte bry mig mindre om vad idioterna sysslar med, vad jag inte klarar av är när vänner dras in i samma tillvaro och fördärvas av dess meningslöshet. Och att det går ut över mig i form av tråkigare vänner och svikna förtroenden. Jag har svårt att förstå hur de jag tycker om kan umgås med människor jag äcklas så av. Allt jag begär är att man håller avstånd från de jag tycker om, men det är tydligen för mycket.

Tiger Army – In the Orchard

14

Nördar i sig är ofta (beror här förstås på vad den speciella expertisen berör) ett fruktansvärt irriterande fenomen, tack och lov är de ofta enstöringar och man behöver därför inte stöta på dem särskilt ofta. Det finns dock en typ av nördar som inte följer den gamla mallen med tjockbågade glasögon och ärvda kläder, en sort som istället har skapat en vidrig subkultur kring sitt aspergerbetingade intresse. Ur subkulturen bildas grupper av nördar som drar runt och är alldeles för glada för sitt eget bästa. Nej, för vårt bästa. Jag ger blanka fan i deras tillvaro, uppriktigt sagt ser jag dem gärna döda.

Den här subkulturen är pervertering av de mest excentriska delarna av den nyjapanska kulturen. En kultur som genom mindervärdeskomplex utvecklats alldeles för snabbt för sitt eget bästa men där de i västerlandet märkbara delarna förhoppningsvis till största del är en exportvara och där dyrkan av det inskränker sig till den vanlige nörden, den spinkige och bleke eller den fete och perverse.

Vad inlägget behandlar är Japans kulturella exportvara nummer ett, teckningsformen anime/manga (jag orkar inte skilja och skriva ut dem vid varje tillfälle och kommer framöver enbart använda mig av ”anime”, varför jag ens reserverar mig i den här parantesen är ett frågetecken för mig, jag vill inte ha respekt av några äckliga animeoffer) och den inhemska musiken, gärna på haltande engelska. Jag tänkte att jag inleder med de positiva sidorna. De är få, faktiskt inte fler än en, och kanske den allra extremaste delen av animen. Tentakler. Hentai är förstås minst lika vidrigt som otecknad (hah!) porr men just den här lustiga delen är grund till massa roliga skämt. Nåja, jag kan för tillfället endast erinra mig om ett tentakelskämt och det är pinsamt nog kopplat till ett datorspel. Det är ett spel i vilket du spelar som vampyr och det är i spelets sista del, Chinatown, du just har spöat skiten ur en japansk fiskdemon, Hengeiyokai , tillsammans med din japanska kompanjon som sökt hämnd efter att den mördat hennes familj eller liknande.

Demonen är slagen och begraven och allt som återstår är ett sista meningsutbyte med den japanska flickan. Det fina med det här spelet är att det bygger hyfsat mycket på dialog och även om dina dialogval kanske inte ger så skilda utslag är den välskriven. Hur som helst finns det här tre svarsalternativ varav ett är som följer:

”I bet you’re glad that thing didn’t have tentacles, huh?”

Jag har skrattat varje gång. Nog om det roliga nu. Tentakler väger inte närapå upp all skit animen har fört med sig.

Människor inom den här sfären är som nämnt något mer utåtriktade än din vanliga nörd, förmodligen till följd av den uppbackningen de har i och med det massiva intresset för det här österlandets avskräde. Sporrade av varandra bygger de upp både självförtroende och självkänsla, till allas vårt förtret, nog att anordna motbjudande sammankomster för alla av deras sort. Jag föreställer mig att det inte behöver dröja allt för många år innan de får möjlighet att hyra in prostituerade japaner att ikläda skoluniform och sälja under evenemanget. Helt otänkbart är det inte att liknande redan sker i samband med Cosplaytävlingen. Eftersom jag ännu inte haft äran att besöka Japan vet jag inte hur intresset för den här konststilen ser ut i ursprungslandet men det är anmärkningsvärt hur få av de östasiatiska invandrarna det är som bryr sig om skräpet. Att man utvecklar en antipati mot sitt ursprungsland är inget jag klandrar, fastän nyfikenheten lika gärna kunde tagit överhand undertrycks den av dreglande animeidioters antaganden om dig som person baserat på ditt utseende. Det kan även delvis vara så att det måste te sig jävligt avskräckande med massa fula svenska snorungar som med mycket kajal och annan skit försöker framställa sina ögon som österländska och pojkar som klär sig i blått och rosa glitter, kör syntetiska dreads i håret och gör allt för att se så cp ut som möjligt. Sorry, ni föddes fula och det är ingenting att göra åt det. Möjlig karriär: lagret i din lokala matbutik ritandes undermålig hentai som du sedan scannar in på din dator och lägger upp på ditt favoritforum med tio tusen västerlänningar som alla tror att den andre är japan.

Ovanstående leder oss osökt in på en annan intressant aspekt av nördarnas dyrkan, deras relation till kvinnan. Kvinna är kanske fel benämning, oftare rör det sig om regelrätta flickor i sinnet. Renhet och oskuld är vad som oftast utmärker dem själsligt, på utsidan är de en utslagen blomma färdig att tas i besittning av hundratals ivriga humlor. Hela animekulturen är skapad av män med en undertryckt sexualitet som nu äntligen fått ett medium att uttrycka den genom. Trots att anime i denna form är barntillåten har tecknarna på olika mer eller mindre subtila sätt gestaltat sina sexuella begär. Ett barn som faller och slår sig blottar hela ändan, vinden är den kjolbeprydda flickans värsta fiende (och voyeurens (dvs samtliga karaktärer och tittare) bäste vän) eller vid vissa tillfällen helt enkelt en u-ringning av gigantiska mått.

Nörden nöjer sig förstås inte med det här (som trots allt främst riktar sig till tittarna, även om de kanske också kan identifiera sig med huvudkaraktären) utan målar upp sitt eget drömscenario, med sig själv i huvudrollen. Det är den egentligen häftiga killen som gömmer sig bakom ett par fåniga glasögon, som slår ut i blom då han träffar oskulden (eventuellt har den, bokstavligen talat, redan stulits i en smutsig gränd eller av skolans coolingar bakom skolbyggnaden) med jättebomberna. Glasögonormen antar här en roll som riddaren i skinande rustning.

I vilket fall som helst förstår jag inte vad animens dragningskraft, det är, liksom andra teckningsstilar, ett helt värdelöst format för film och serier med målgrupper som är äldre än 9. Tecknaren kan man begripa, han hade antagligen aldrig fått möjlighet att förverkliga sina vridna fantasier i en spelfilm (den hade i sådana fall antagligen klassats som mjukporr och knappast åtnjutit ett lika stort erkännande som vissa animeserier kan få). Dessutom hör väl inte melonerna som avbildas i serierna till vanligheterna bland Japans (eller något annat land heller för den delen) faktiska kvinnor, tecknat ger större utrymme för fantasin.

Hur som helst måste det absolut bästa med de här enerverande nördarna var den besvikelse som ofrånkomligen kommer att möta dem om de faktiskt tar sig ända till Japan. Upptäckten att vanliga människor (som i grunden är ungefär desamma i alla länder) inte bryr sig det minsta om den vidriga animen, att de kanske inte tycker att det är så jävla fräscht med skoluniformer, att brudarna inte är horor som öppnar upp sig för första bästa svennenörd, att de lika gärna kunde stanna hemma och frotterat med sina svennekompisar, för nördar är lika fula i Japan som i Sverige. Att majoriteten av Japans invånare skulle garva ihjäl sig om en blond nörd försökte svänga sig med de få japanska uttryck (KAWAIIIIIIII DESU NO, gå och häng dig) han är förtrogen med. Att det allra bästa för mänskligheten vore om de drog till en skog långt borta från allt, startade ett kollektiv och i verklig mening levde i sin egen lilla värld, där alla japaner faktiskt använder peace-tecknet som hälsning.

Att en japans liv ett går som på en räls (eller jo, men knappast i positiv bemärkelse), ständig lycka och en oöverträffad glädje inför morgondagen. Att det sjuka beteende hos män som framhävs i anime men även olika publika evenemang inte är något värt att bejaka, kvinnor är inte dockor och den dag jag ser en ful nörd eller något annat gubbpatrask behandla någon som det åker denne i backen.

Att japaner förmodligen är det mest deprimerade jävla folket i världen, ett land där hundratals varje år dör eller tar livet av sig till följd av överarbete. Ett land där varje samhälleliga nytillskott dras till sin spets.

Det lustigaste är ändå att alla dessa nördar förbisett Japans största förtjänster, nämligen mycket av kulturens kompromisslösa uppgörelser med den alienation det egna landets utveckling skapat. Kanske är det helt enkelt för att de missanpassade idioterna som klär ut sig till låtsasninjor faktiskt tycker det borde vara helt okej att antasta kvinnor på tunnelbanan (och uppenbarligen får stöd av tingsrätten, fräscht). Utplåning förordar jag i vilket fall som helst.

Tanken var här att byta fokus till en annan gren av japannörderi, nämligen musikdelen. Det som främst skiljer de här två kategorierna är att musiklyssnarna försöker vara hippa, genom att spöka ut sig till androgyn oigenkänlighet (Tokio Hotel). Dessutom är tjejer bättre representerade här, i form av lolitor. Hur som helst är det som besvärar mig med dessa människor att de sväljer all musik där genrenamnet föregås av ett j. Det rimliga då du finner ett band vars musik faller dig i smaken är att leta reda på andra liknande artister, visst?

Så fungerar det inte här, det är oerhört vanligt att på t ex last.fm upptäcka att de liknande artisterna som föreslås när du hittat ett japanska, säg shoegazeband, inte har det minsta med den ganska svårtillgängliga genren, utan istället inskränker sig till de vanliga populärmusikartisterna som Ayumi Hamasaki, sunkiga Gackt eller Dir en grey. För när du är japannörd och har hört schyst shoegaze är det inte genren som är bra, det är japansk musik. J-rock, J-pop, dummare benämningar är svåra att hitta. Britpop har åtminstone ett visst sound med sig. Sökandet av musik för oss vanliga människor underlättas heller inte av att japansk musik på torrenttrackers som waffles.fm tilldelas helt egna kategorier och därför snabbt omintetgör poängen med att dela upp musik i genrer.

Jag hoppas innerligt att jag vid mina utlandsstudier slipper dessa människor, som kommer inbilla sig att vi har något band pga vår gemensamma härkomst. Glöm det, ditt förbannade kräk.

Den nedladdningsbara plattan nedan är det självklara soundtracket för alla high school-elever (det är väl dock en försvinnande liten mängd sådana som läser detta) och därmed världens bästa powerpop-skiva.

4 Out of 5 Doctors – 2nd Opinion

8:30, I was climbing the wall
9:30, she didn’t bother to call
10:30, I was pacing the floor
11:30, I did a knock on the door